uppdaterad 091225

 

 

 

Resor med BORE och pråmsläp

~ Kinda Kanal ~

Här finner du berättelser om hur livet på fraktresorna för familjen Johansson med anställda kunde te sig. Det mest fantastiska kulturarvet från den tid som dessa resor genomfördes är all fotografering som skett. De tog många foton och det är vi tacksamma för idag.

Mer bilder och berättelser kommer vartefter

Mail till mig

 

 

 

     
Till menysidan

 

 

 

Skepparfamiljen Johanssons resor med BORE och pråmsläpet började mestadels från Horn och Hycklinge i sjön Åsunden i Kinda Kanals sydända och gick till Stockholm. Redan innan BORE införskaffades så gjordes dessa resor med bogseraren BALDER. Men från 1936 drog de med BORE. Samma år bildade de också ett rederi, namnet på detta rederi är oklart men i boken Sveriges rederier från 1938 kallas det för E.A.G Johanssons rederi (förkortning av Georgs andranamn: Ernst Axel Georg Johansson)

 
Till BORE

Till Hjulsbrovarvet

 

 

Pråmsläpet bestod av tre pråmar, AGE 1, AGE 2 och OLLE. Omkring 1939-40 så byttes pråmen OLLE ut mot LUX.

AGE 1, AGE 2 och LUX var så gott som identiska eftersom de var systerfartyg. Därför är det svårt att avgöra vilken som är vilken på fotografier.

 
  Besättningsmannen Joseph "Joffa" Samuelsson ombord på två AGE-pråmar vid Hjulsbrovarvet på 1940-talet.     
  J. Johanssons arkiv  
 

 

Fraktresor

Det som lastades var ved eller virke och ofta var det Riddarhuset i Stockholm som var beställare av transporten. Beroende på vilken sorts ved som lastades, om det var gran, tall eller björk och om det var torrt eller blött, så kunde varje pråm lasta omkring 250 m3 ved. Således fick de med sig 750 m3 på ett släp. Det tog ungefär tre dar att lasta pråmarna eftersom allt skulle handlastas och staplas för bästa användning av lastutrymmet. Sedan var det dags för avfärd.

 

 
 

Vedlastning i Hycklinge på 1930-talet. 

 
  Evert Karlsson till vänster och  
   Roland "Mallert" Carlsson som lyfter ved.  
  J. Johanssons arkiv  
     
     
  Resan gick så längs Kinda Kanal och genom slussarna, de stannade till vid Hjulsbrovarvet och sa hej för ett tag och så fortsatte resan mot Göta Kanal. Genom kanalen ut till Mem. Ut till kusten och så inomskärs mot Oxelösund. In genom Södertälje och slussen där till Mälaren. Resan till Stockholm från Åsunden tog fyra till fem dagar beroende på väder och vind. Om det var bra väder så drog de hela nätterna, men om det var dåligt så fick de ankra upp i någon vik. 

 

 

 

 

 

 

 

Pråmen AGE 1 nedanför Hovetorps sluss i Kinda Kanal. Pråmskepparen Tore Johansson och hans son Börje.

 
   

J. Johanssons arkiv

 
   

 

 
       
 

 

 

 

Väl framme i Stockholm så lossade de ved vid Riddarhuset och om de hade virke så lossades det vid Lundqvist&Lindroths brädgård. Men då fick besättningen lite vila för arbetet utfördes av hamnsjåare. Lossningen tog också ungefär tre dar.

 
  Maskinisten Johansson tar sig en funderare ombord på BORE.          
  J. Johanssons arkiv  
     
     
 

 

Eftersom resorna gick under hela seglationssäsongen så blev fartygen besättningens andra hem. AGE-pråmarna kajutor var inredda med slafar och järnspis. På somrarna kunde en pråmskeppares familjen följa med på resorna och pråmarna fungerade som flytande sommarstugor. Pråmskepparen på AGE 1 under säsongerna 1940-43 kom från Vadstena och hette Veine Johansson. Han hade med sig hustrun Anna-Lisa. Han kallades för "Vippen" och då blev det förstås att Anna-Lisa kallades för "Vippa".

 
 

"Vippen" och "Vippa" samt pojken Börje, 

 
   tittar fram ombord på BORE.  
   I bakgrunden ligger en AGE-pråm.  
 

J. Johanssons arkiv

 
  Ekved vid Aggarö i Mälaren  
  När lossningen var klar i Stockholm så hände det att resan gick västerut i Mälaren, i alla fall under början av 1940-talet. De stannade på uppdrag vid Aggarö i Mälaren. Där fanns ekved som skulle lastas för vidare transport till Västervik och fabriken Tannins som kokade garvsyra av ekveden. Då ön var långgrund fick de ankra upp en bit från stranden och bygga långa landgångar ut till pråmarna som låg upplagda jämsides. Det var en svår balansgång att med skottkärror med järnhjul köra stora lass med enmeters ekved på landgångar som endast var två plankor breda. Sen fick de inte haka i relingen så att lasset tippade i sjön. Några man körde vedkärror medan några plockade i ordning i lastutrymmet. När lastningen var klar så gick pråmsläpet ner längs ostkusten till Västervik och den resan tog också fyra till fem dagar beroende på vädret.  
     
  Timmervälta vid Göksholm i Hjälmaren  
  Stannade de inte vid Aggarö så gick de in i Hjälmare kanal och ut i Hjälmaren. Där vid Göksholm så hade skogsarbetare rullat ned ekstockar vid stränderna i så kallade timmervältor. En timmervälta bestod av mängder av stora ekstockar som låg huller om buller. Likadant här så kunde de inte komma intill stranden så de ankrade upp en bit ut i sjön. Med spett så baxades stock för stock ned i vattnet för att flottas ut till pråmarna. AGE 1 hade en ångvinsch som orkade lyfta de tunga stockarna. En armerad slang kopplades från BOREs ångmaskin till AGE:1ans vinschspel. Så lyftes stockarna även upp i de intilliggande pråmarna. När pråmarna var lastade så gick de även med denna last till Västervik och fabriken Tannins som gjorde faner av stockarna. Efter lossningen i Västervik så gick resan antingen tillbaka upp i Mälaren eller Hjälmaren för samma procedur eller så gick de in i Kinda Kanal igen för att hämta ved eller virke i Åsunden.  
      
  Timmervältor. Från vänster: Karl-Gustav Johansson, Joseph Samuelsson, Veine Johansson, Tore Johansson och Evald Öberg.  
     
   
  BORE med pråmar ankrade en bit från land. Med spett baxades stockarna ned i vattnet. Från vänster: "Vippen", "Karl-Gusta", Tore och "Joffa".  
     
  Infrusna i Stockholm  
  En gång en riktigt kall vinter i början av 1940-talet så körde de så länge på en säsong så det hann att frysa till och Göta Kanal stängdes. De fick då ha båtarna kvar i Stockholm. De reste upp några gånger under vintern för att kolla till båtarna.  
     
  Motorbåtar i lasten  
  En gång fick de i uppdrag att ta med ett par mindre motorbåtar till Stockholm. Uppe på de virkeslastade pråmarna lyftes motorbåtarna upp. Pålastningen skedde i Norrköping??  
     
  Vintern 1938-39 i Jönköping  
  Under vintern 1938-39 utfördes muddringsarbeten i Munksjön i Jönköping. Johanssons hade då fått i uppdrag att med BORE dra mudderpråmar ut från Jönköping halvvägs till Visingsö för att där dumpa muddermassorna i djupet. Mudderpråmarna var byggda som pontoner så att de kunde öppna luckor i botten för att släppa ut muddermassorna. Det var ett livsfarligt moment för en man var tvungen att vara med på mudderpråmen för att öppna luckorna. Det fanns endast ett par räcken i för och akter att hålla sig i, sen fick man gå längs pråmens sidor. Värst var det i sjögång. Den lilla bogserbåten och pråmen dök i Vätterns vågor för de var tvungna att gå ut i hårt väder eftersom mudderverket inte fick stå still.  
               
   
  BORE i Jönköpings hamn med mudderpråm SCC n:o 16  
     
   
  BORE bogserar mudderpråmen SCC n:o 18 ut från Jönköping. Den högra bilden är tagen av besättningsmannen Joseph Samuelsson som tog med sig kameran ombord på mudderpråmen. BORE syns för om pråmen. Vågat foto i Vätterns vågor.  
     
     
  Vänster: Ombord på BORE står Tore Johansson och Joseph Samuelsson.

Höger: Ombord på BORE, Tore med hustrun Olga Lindbom och sonen Börje som är vänd från kameran.

 
     
  Besättningsmannen Joseph Samuelsson ror i livbåten från BORE i Munksjön.  
     
 

 
  Mudderverksarbetare och besättningen från BORE samlade i Jönköping. Besättningen bestod av Joseph Samuelsson som står överst. Från vänster maskinisten Johansson, nr 3 är Axel Johansson och nr 5 är Tore Johansson. Övriga är okända troligtvis Jönköpingsbor. Vet du vem dessa herrar är så kontakta gärna mig via mail.

Till höger finner du ännu en bild på dessa okända herrar.

 
     
  Besök i Jönköping  
  Jag har fått berättat för mig att resan till Jönköping med BORE under vintern 1938-39 var den enda gång som de gick västerut i Göta Kanal. Men detta har motbevisats med fotografier som delgivits i februari 2008 av Jan Moberg, Visingsö. Bilderna är tagna omkring sommaren 1945 skulle jag tippa på eftersom BORE har igenbyggda sidor vid styrhytten, arbetet skedde mellan 1944 och 1946. Vad de gjorde där är obekant, ingen last syns på bilderna.  
      
  BORE med pråmsläp vid Jönköping i Vättern i mitten av 1940-talet. Jan Mobergs arkiv  
     
  Kinda Kanals sista frakt  
Till menysidan De sista resorna med pråmsläpet och BORE skedde under sommaren 1947. Då fick Johanssons ett brev från Linköpings kommun om att Drottningbron i Linköping skulle byggas. Pråmarnas master skulle inte kunna passera under bron. Det var även så att lastbilstrafiken ökat då landsvägarna förbättrades och många valde att frakta på land. Detta medförde att kanaltrafiken på Kinda kanal kom att upphöra. Det sista pråmsläpet med last drogs på Kinda Kanal var Johanssons hösten 1947. Sedan såldes pråmarna AGE 2 och LUX till Kållandsö vid Vänern. Pråmen AGE 1 behöll de och byggde om till motorfartyg vid Hjulsbrovarvet. BORE låg vid varvet till vintern 1951 då hon såldes till skrot. Så var en epok i Kinda kanals historia till ända.  

 

BORE med pråmar nedanför Hovetorp sluss i slutet av 1940-talet.